Hanny

En dag ska jag bo i en stor vit lägenhet från sekelskiftet, trappuppgången är spiralformad med marmor golv och när man kliver in i min lägenhet genom de två vita dubbeldörrarna så knarrar det i golvet och luktar ros och storstad på samma gång. I vardagrummet är fönsterna så stora att utsikten nästan tar tag en i håret och sveper med en ut över eiffeltornet, parker och hav.  I köket lagas cupcakes i alla färger och min man vill alltid, alltid ta hand om disken och pussa mig på halsen. I garderoben hänger frasiga sidenklänningar i alla tänkbara färger och badrummet har alltid tända ljus och ett varmt bad upptappat. På tv:n går det alltid dekadenta 50-tals filmer eller dagens chiclit och det finns tillochmed duvor som pratar med mig på fönsterkarmen och ger mig brev och blomkvistar från fjärran vänner..
Såhär. Ungefär.

And the sky was made of amethyst, and all the stars

were just like little fish.

Ett slag i buken tvingade upp blodet i munnen, ett över näsbenet fick ögonen att sättas i eld, smärtan någonstans mellan mina innerlår förblev både obeskrivlig och obegriplig.

Det kvittade hur jag bad på Gud de minuter som flöt, jag fick ändå inget svar. Korset på hans halskedja brände kallt på mina revben men Jesus var utom svar. Himmeln bara stirrade på mina förlamade lemmar som flöt över asfalten. Mina läppar och tunga försökte samarbeta men ut kom bara ett ljudlöst skrik som förvirrat löstes upp i Juninatten.

Sen blev allt svart och månen slutade att stirra.

Enligt vetenskapsmän klädda i starkt tvättade rockar eller yviga män med akademi examen dog jag aldrig den natten. Men enligt mitt sargade självförtroende försvann allt som var förknippat med allt jag var och trodde. På några få minuter var det över, en miljarddel beräknad tid i universums historia, men innanför mina ögonlock slocknade alla stjärnor och månen och solen trillade samtidigt ner i havet. I havet drogs en propp ur och allt susade ner i ett oändligt svart hål där kärlek och respekt blev allt annat än vardag.

 Vart tog jag vägen?

Han var underbar. Han sa att jag var underbar, han skulle aldrig ljuga. Han sa aldrig verbalt att han älskade mig och därför grät jag, men det såg han aldrig för min röst var nergrävd i hans nacke bland det sträva mörka håren och den söta lukten jag älskade. Han visste precis vad han gjorde, han kunde min nervkarta utantill. Vilka ord som gjorde mig knäsvag, vilka fjun på kroppen som stegrade sig av hans smekningar. Jag har fortfarande inte bytt lakan eller vädrat sen hans breda axlar sov i Ikea-madrassen. Nu är han borta, tryggheten själv och allt som finns kvar som jag kan fysiskt röra är öppnade kondompaket från förgångna nätter då vi hade sex tills benen skakade och könen pulserade hårt.

Om ditt hjärta någon gång genomlider vad jag utsatts för då kanske du och jag kan dela isoleringscell. Den dagen kanske du förstår, kanske du sluta dina händer runt oss då?

I bröstet river sorgen så våldsamt med sina skarpa naglar att det är till vippen till att kräkas. Åk inte ifrån mig. Ändra ödet. Få ensamheten som väntar oss att upphöra.

pic by me

Han låg flera timmar och lyssnade till sina hjärtslag, de studsade dovt mot revbenen i den gamla bröstkorgen. Köksklockande tickade monotont och hans lungor väste och fräste, genom de tunna väggarna i bostadsrätten talade Göran Persson om rättvisa i samhället. Ja, alla dessa ljud forsade genom hans trumhinnor men med en byrackas hörsel kunde han utskilja sina egna hjärtslag.

100, 99, 98, 97..

Han hade samma rutin varje kväll, han klev in genom tröskeln i 40-tals lägenheten, la hatten  på skohyllan och skorna på hatthyllan, trots sina 87 år på nacken så verkade han fortfarande vara i trotsåldern. Tandborsten stod i diskstället och gafflarna i tandborstsmuggen. Ja, ni förstår. Lägenheten var inredd med lila väggar för Hon gillade violer. Trägolvet var blekt och utnött av alla fantasidanser och i fönsterkarmarna vilade inramade fotografier av henne, polerade och dammade så hårt att det var ett under att lacken orkat kämpat emot. På matbordet låg en kikare och i mannens bröst ett väldigt ensamt hjärta. Om eftermiddagarna satt han gömd snett bakom fönstret, tuggade på sin välbredda kaviarmacka och smaskade ljudligt. Kikaren var så hårt tryckt mot ögongloberna att han såg ut som en koala då han vilade för kisspauser, när han tvättade händerna såg han sin reflektion i spegeln och skrattade så att mustaschen skutta.

 Han bar en kedja hon tappat runt halsen, sjalen som hon slängt i kvarterets cointainer bar han om nätterna knuten runt ansiktet. Den röda bomullen färgade hela hans värld bordellröd och det otvättade tyget söp han in genom näsborrarna. Det doftade inte riktigt som Cecilia, men genom hans sinnen kunde han känna den. Hennes doft var varm och söt och det strömmade alltid varmt blod ner för låren när han anade den. När han ropade hennes namn liksom sjöng han.

-         Åh Cecilia!

Och så dansade han vals med hennes spökkropp till tonerna av Stevie Wonder. Ah, I was made to love her, Built my world all around her, Hey, hey, hey.

Vissa stunder var han lycklig, hon fanns i honom, andra var han så förtvivlad över den andra mannens händer på hennes kropp att han rev sitt eget bröst i frustration. I dessa svackor brukade han ringa hem till Cecilia, han såg genom fönstret hur hon reste sig upp från soffan, la damtidningen  på mattan och gick till telefonen. Hennes bröst var som gamla bekanta under blusen. Åh som han älskade, och sättet hon knyckte lite med högra höften med varje steg.

-         Ja, det är Cecilia.

Hans hjärta slog så fort att han bara kunde höra sin puls dåna i trumhinnorna. Han fick inte fram ett ord. Precis som alla gånger förut. 

-         Hallå? Är det någon där?

Han hade tänkt säga hur mycket han älskade henne och allt som var underbart med henne men luren fångade aldrig upp det, allt som kom ut var ett dovt flämtande och sen slängde han iväg luren som missade sin klyka. Han kunde se hur Cecilia stod och gestikulerade med sina smala armar i vardagsrummet och hennes man såg upprörd ut och reste sig för att lägga armarna runt hennes svank. Pulsen steg och saliven torkade i hans mun, sen blev allt svart.

Tiden rann som alla andra dagar tills detta telefonsamtal bröt rutinen. Genom åren som flutit har han sett de tillsammans flera gånger men aldrig har han sett han röra hennes kropp med sådan ömhet. Ilskan kokade och svetten fläckade den välstrukna skjortan, musklerna ryckte och det kändes som han rörde sig igenom vatten.

Gerhard var ingen våldsam man, han tyckte om pelargoner och vykort från Ica med kattungar. Hans händer satte lökar om våren och höll definitivt inte i vapen. Han var den sortens man som gned sin skäggstubb i förtvivlan över skadade geckoödlor på Veterinärerna. Helt enkelt var han inte en man som slog någon på käften eller satte upp råttfällor. Nu skakade hans grova, snusfärgade hud av upphetsning av att kväva något under sin styrka. Det var nästan sexuellt för hans raseri kunde inte vänta på att få explodera och skälva i konvulsioner.

Fan ta han, skrek Gerhard och fingrarna kliade efter att skala hans ögonglober likt vindruvor. De hade sett hans Cecilia och hennes nakna hud. Han ville bända naglarna på mannen som kittlat hennes innerlår. Tankarna äcklade honom. Gerhard sparkade upp dörren till trappuppgången och nästan trillade ner för stenblocken, tårarna rann över kinderna och sögs upp i mustaschen. Höstluften stod kall, doftade fallna äpplen och löv men hans luktsinnen var bedövade av sorgsnor. Igår flöt solen likt apelsinsaft över asfalten. Nu gömde den sig som i skräck då Gerhard stod utanför dörren med guldskylten Cecilia & Otto Granmark. Hans nävar flög som flyktfåglar över träpanelen tills mjölksyran övertogs från stegen inifrån hallen.

Han var längre än han trott och kroppen varm och trygg. Hans ögon var snälla och gröna och inte kalla och blå. Det var som en karaktär man sett på tv, en föraktad och ilsken politiker som man plötsligt såg på Konsum väljandes godis ihop med sin lilla dotter.

De två männen betraktade varandra som om de hade väntat detta möte. De snälla ögonen såg mjukt på Gerhards grumliga bruna och för ett ögonblick tyckte sig han se sin egen spegelbild. Han såg sig själv kliva ur sitt ledsna, grå skal och träda upp i ett nytt, mjukt och ömsint. Den is som frusit i hans ådror tinade plötsligt och fyllde Gerhards hjärta med strömmande varm kärlek, hans hårdnade muskler mjuknade som pasta av hettan. På några sekunder insåg han att mannen kunde ha varit han själv. Men en distinkt skillnad fanns mellan de två männen den där oktober kvällen. Det var att mannen på trappen hade sällskap av hösten och ensamma fingrar. Mannen på andra sidan karmen hade en lycklig kvinna runt sin höft och en blänkande ring på vänsterhanden.

Den natten la Gerhard hatten på hatthyllan och tandborsten i tandborstmuggen, när detta var gjort lade han sig åter i sängen och fortsatte räkna sitt hjärtas slag.

3, 2 ,1,

Noll.

Hon är vilse, bortkommen och labil. Hennes rötter löser sig från jorden, vittrar och förlorar fäste. Hennes hjärta dansar mållöst i kroppen, letar förgäves efter ett center som kan ge ro.

Vill göra sig fri, medveten om att när oro slår rot slutar den aldrig att gro.

Nattens febervallningar bränner huden av en ensam kvinna, snurrar i väntan på att något ska förlösa henne, att mörkret ska försvinna. Tomheten är alldeles för stor för en enkelsäng, fantomröster från hans strupe, rinner på väggarna, på fönstren som ihärdigt regn.

River och sliter i kedjorna som fängslar hennes sinne, vad som än fjättrar henne. Släpp ditt grepp. Vad är du för henne om inte taggtrådd i horisonten, hindrar solen från att gå upp.

Om du satt fast i hennes fysiska, en del av ett köttstycke, så skulle hon slita loss alla lemmar i förtvivlan över att finna dig. Hon skulle inte tveka att skära bort dig, men sättet du klängt fast kan inget rå på. Varken kurer knivar, eller någon smekningar.

Du har slutit henne i din cell, hon förtjänar himmelen men se på henne nu . Stuck in your hell.