Hanny

Denna sommar vill jag verkligen ha en ny, riktigt fin bikini. Jag och Nathalie ska till Ayia Napa och innan dess ska jag hänga i franska idyllen därför skulle inte den här från Juicy Couture sitta fel. Men tusen spänn för bara överdelen. Njae. Därför får det bli den här från Asos istället, båda delarna för 300, much better.

Vilken färgstark helg, helt plötsligt är världen som målad i vattenfärg. Påskliljor, maskrosor, människor med leenden. Tänk vad solen kan göra, vår största energikälla. Fredagens sista timmar spenderades på felicias balkong på 7:e våningen med tända ljus och vin, fullmåne och utsikt över hela lund. Lördagen satt jag i solsken på en uteservering på möllan med tinny och nathalie och drack öl och senare på kvällen drack jag drinkar och åt galet god jordnötsgryta på caribe creole med Tinny och Alina.  Idag är jag hemma hos föräldrarna i Lomma och har suttit med filt i solen och läst inredningstidningar, tagit en promenad och nu ska pappa grilla. I love this.

Jag vet inte hur kul ni tycker det är med mina texter som viker sig från den sköna modevärlden men jag testar er, för jag älskar att skriva.




Han knyter armarna i kors för han är rebell, det har han alltid varit. På dagis skar hans gröna ögon likt rakblad genom självförtroenden, genom pojkarnas kartong mod och flickornas papperstunna. Han är oåtkomlig, han står utanför universums regler och hans hjärta ligger i en glasform, isolerad med det kalla skalet utåt. Det var inte meningen att någon skulle komma in dit, det hade ödet bestämt.

Han hatade, hatade fröken för hennes feta vader, för flickans flaskbottnar eller pojkens handikapp.

Fan, vad han hatade dom, för dom var varmhjärtade och älskade, ingen glasform separerade deras pumpande kärleksmuskel från resten av kroppen.  De var deras eget fel då hans kniv forcerade köttet, det var deras fel att det inte lärt sig att skära loss känslornas dimma från verklighetens klarhet.

De var menade att bli sårade, jävla invalid, fuck you, svartskalle, hora, det skrek han och det brände inte ens lite i samvetet. Inte för stunden i alla fall. Egentligen förstod han inte ordens betydelse, att veta språkets innebörd är en konst då man inte ens kan skilja rätt från fel.

 Rörelsen kunde han, den med långfingret och salivet som fräser genom tänderna när han mimerar att de ska dö, dödens dö. Han kunde faktiskt ännu fler finurligheter, han visste att slagen gjorde mer ont om han spände knogarna lite hårdare. Så hårt att hans naglar bildade klarröda månskivor i hans handflator.

Han springer, revbenen nyper lungorna med sina vassa små knipor, Salivet smakar järn och det rinner över hakan ner på det tunna bomullstyget, han vågar inte se efter om färgen är röd. Smärta, smaken ger adrenalin, hjärtat studsar frenetiskt i bröstkorgen, först små tunna sedan tyngre och starkare. Han är ett lejon och manen dansar runt hans krympande pupiller, klorna river djupa skåror i asfalten.

Han är salt, blod och svett. Antilopen springer med klappande hjärta och blanka knappnåls ögon.

Bytets steg blir tyngre, kroppen är slagen av panik och skräck. Synen får adrenalinet i Albins kropp att pumpa ännu hetsigare och nu är han ifatt, antilopens ben rycker förskräckt medan Albin borrar tänderna djupare ner i halsen. Stoltheten flyter ut över asfalten, det röda signalerar änglarna att ett liv behövs transporteras. Efteråt ligger Albin kvar vid trottoarkanten utmattad men hungrig för mer. Hans hjärta är en sil och ut rinner allt samvete, omättlig och törstig behöver nytt vatten på kvarnen. Själalös, och varken Gud eller satan ville ta emot honom den kvällen.  Och vidare springer han i natten, två glödande ögon som dansar runt i mörkret. Två dansande ögon som aldrig hittar hem..